tisdag 11 november 2014

När smärtan lämnar kroppen.

"Smärta syns inte", säger jag och fortsätter "det är bara att tejpa och byta kant". "Smärta finns inte", säger en familjemedlem som är lite tuffare än jag. Det är naturligtvis ljug bägge två. Smärta finns och syns men kan hanteras. Ska hanteras menar jag naturligtvis. Här är det fan ingen som viker sig. För en månad sedan fick jag ont i hamstrings på höger sida. Förmodligen är det kopplat till valresultatet.

Morning in Bankeryd. Bara jag och hemtjänsten ute.
Något annat vettigt skäl - kopplat till idrott eller så  - finns inte. Jag konstaterade snabbt att det inte var en bristning även om symptomen med omotiverad huggsmärta pekade på det. Ondast gjorde situps och att vända mig i sängen. Jag har fortfarande lika ont ibland. Just det där "ibland" gör mig fullständigt förbannad.

100% lycka. Barnslig smärtfri lycka.
"Hjälp mig bara knyta skorna så springer jag tills jag dör."
Jag har stretchat, tränat betydligt mindre sådant som gör ont, besökt terapeut i form av Henric Singemo på Sunlight - oerhört kunnig och intresserad - utan bättring. Jag äter lagom mycket inflammationshämmande på eget bevåg eftersom varken vårdcentralen eller sjukgymnastiken på Nyköpings strand vill ta emot mig ens för en undersökning. Kort sagt jag har ont ibland och är oerhört frustrerad.

Maten blir alltmer viktigt i takt med minskad träning.
Det enda som hjälper är faktiskt cykling eller löpning. Dvs aktivitet, och det ger mig rätt i att problemet är orsakat av korta muskler och därmed övergående. I morse kröp jag, nej vältrade mig, långsamt ur sängen men gav mig ut för ett löppass. Det blev sex kilometer i 60-tempo vilket var vad jag hann innan mässan. Jag hade lätt kunnat göra 15 km i den eufori jag upplevde. Efter tre-fyra minuters försiktig jogg inledningsvis så avtog smärtan för att efter en kilometer vara borta. Helt. Puts väck. gone. History. Jag gillar det inte men jag har ett sätt att hantera problemet.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar